Malin satt bredvid sjukhussängen där hennes mamma låg med massa slangar på sig. Det var en obeskrivlig känsla att sitta där och se sin mamma ligga där, så svag, så hjälplös. Hur kunde Malin sagt sådär?  Det hade sårat hennes mamma så mycket att hon var nära att dö. Malin tog papper och penna och började skriva:

Mamma

Förlåt för att jag var så dum mot dig. Jag vet att du försöker, och du har misslyckats så många gånger så jag förstår att det är jobbigt. Men jag ska hjälpa dig mamma. Jag kommer alltid finnas där för dig och det vet du. Och även fast jag inte ofta säger det, så älskar jag dig, med dina problem och brister. Ingen människa är perfekt. Ge inte upp, du klarar det!

/ Malin

Malin gick ut i väntrummet för att dricka vatten.  Där möttes hon av Idas oroande blick.

- Hur mår hon?

-  Bättre ,tror jag.

Malin gick fram till vattenautomaten och tog en mugg och tryckte på knappen. Vattnet sipprade ner i den lilla , vita muggen.  Dörren öppnades till väntrummet, och Fabian steg in. Malin blev för en liten stund gladare. Han gick med bestämda steg fram till Malin, och kramade henne hårt.

- Det kommer ordna sig, Malin. Han strök sin hand igenom hennes hår, och hans närhet gjorde henne knäsvag. Han doftade en blandning av rakvatten och vanilj. Ett litet leende spred sig över Malins mun, fast bara de mest uppmärksamma kunde märka leendet.  Ida tittade upp från en modetidning och och log lite åt Malin.