bbaraaelin

Hon stod där vid inhängnaden och tittade på deras starka kroppar stå där och beta. Det var längesen hon hade varit nära en häst. Malin hade slutat med ridningen när hon var runt tolv, då killar och annat kom i vägen. Hon hade nästan glömt hur det var att sitta i en sadel och känna känslan av att ha kontroll över ett så stort djur. Känslan av att man ägde hela världen. Men världen kunde aldrig tämjas, den hade sitt eget liv. Det hade Malin fått känna på, hennes kontroll över livet hade stupat neråt. Först med hennes mamma, sedan Fabian och Ida. Men hon kunde inte göra något åt det som redan hade hänt. Visst, hon ångrade många saker, men ånger kunde inte göra saker ogjorda.

 - Visst är de fina?

Malin ryckte till när hon hörde rösten bredvid sig. Hon kände inte igen den från någonstans och undrade vem den kom ifrån.

- Oj, förlåt , skrämde jag dig?

Killen bredvid henne flinade lite och kisade med ögonen mot den starka vårsolen. Han hade kort , mörkblont hår och en ljusblå t-shirt som det stod ”Skärby Gård” på. Han var smal men ändå muskulös.

-Nej , sa Malin och log blygt.
- Jag har inte sett dig här förrut. Nyinflyttad? sa han medan han fyllde på nytt vatten i en stor svart hink bredvid sig. Hästarna verkade inte bry sig om honom, de verkade vana vid åsynen av människor.

Han tittade på henne med en nyfiken blick. Han var verkligen söt, och Malin var rädd för att göra bort sig.
- Ehm, det är komplicerat.
- Hur kan det va det? frågade killen och tittade på henne med en lite allvarlig blick.

Malin visste inte hur mycket hon ville säga, utan ryckte bara på axlarna.
- Det bara är så.

Patrick såg fundersam ut , men hans ansiktsuttyck ändrades.
- Du är väl inte någon lejd mördare? sa han med glimten i ögat.

Malin kände att hon för första gången på länge ville skratta. Inget tvingat skratt, utan ett kluckande, härligt garv. Patrick verkade inte ha något emot det, de va ju menat att det skulle vara en rolig vits.

 - Jag heter Patrick i alla fall, sa han leende och sträckte fram handen.
 - Malin.

De skakade hand och Malin kände en varm ilning fara igenom kroppen. Hans ögon var så vackra. Men hon rycktes tillbaka till verkligheten när hon hörde någon ropa hennes namn.

- Jag måste gå, sa Malin och tittade på Patrick med en menade blick.

- Okej, men vi hörs, sa Patrick glatt och höjde handen till en vinkning innan han började gå därifrån.

Malin visste att det säkert var någon i hennes nya hem som ville ha hennes uppmärksamhet, det kunde inte direkt vara någon annan. Fast hon önskade att det skulle vara en helt annan person, gick hon med tunga steg tillbaka till den stora villan med vita knutar och perfekt trädgård. Allt kändes som en dröm, hon hade inte hunnit smälta sin nya tillvaro. Hon önskade så mycket att Agneta kunde vara här med henne. Att allt skulle vara som det alltid hade.