Jag vet att de är svårt att hänga med i berättelsen när de är så många delar, så en sammanfattning kommer här för att underlätta lite!

Malin är 15 år och går på högstadiet i en liten förort till Stockholm. Hennes mamma har stora problem med alkohol, och när hon når sin gräns, faller allt för Malin. I all förvirring söker hon tröst hos en kille i parellklassen vid namn Fabian. Han kallar henne vacker och "snygg". Malin faller för allt smicker, och när han sedan frågar efter en mer avklädd bild på henne, släpper hon allt. Senare visar det sig att Fabian är en riktig idiot, som sprider bilden i skolan. När även hennes bästa vän Ida sviker henne, brister allt. Inte nog med att hennes mamma ligger på rehabiliteringsklinik för sina problem, hon får även lämna allt hon vet om för att flytta till en fosterfamilj utanför stan. Men allt verkar inte helt hopplöst för Malin ändå...



Nu får ni läsa del 18 , och jag hoppas att ni hänger med lite iallafall:



De hade åkt förbi många åkrar på vägen, så de var långt borta från helvetet nu. Bilder hade flygit förbi i hennes huvud under hela resan. Men bilden på henne själv var nog värst av alla. Henne själv i underkläder som personer hade förundrats över hur man kunde göra något så dumt. Hon förstod knappt på sig själv längre. Hur kunde hon inte ha synat Fabians bluff? Varför tänkte hon aldrig ett steg längre som Ida alltid gjorde? Hon var arg och besviken på sig själv, mer än vad hon var på Ida som hade svikit henne inför hela klassen. Allt var redan skit och helvete. Om hennes livsgnista var som en termometer , skulle den ligga långt under noll nu.

Den svarta Saab:en körde upp på uppfarten till en gul liten villa med vita husknutar. Huset som nu låg framför dom, var väldigt fräscht och gräsmattan var grönare än någon annan gräsmatta Malin tidigare sett. Det var nästan som man skulle vilja ha såna där blå skydd på skorna som på sjukhuset. Hon skulle komma in och förstöra deras ”perfekta” familj med sin närvaro. Det svarta fåret. Malin visste inte hur hon någonsin kunde känna sig hemma i det där huset. Om hon skulle kunna känna sig det någonstans i världen.

Plötsligt öppnade någon den vitmålade ytterdörren, och ut steg en fräsch, normalbyggd kvinna med medellångt brunt hår. Kvinnan sken upp när hon såg bilen och hon såg på Malin med sina entusiastiska ögon. Malin kände igen ögonen från fotot, de som var så fulla med liv.

- Välkommen Malin! Vi hoppas du ska trivas här, sa kvinnan, och omfamnade Malin. Malin blev lite chockad men kände sig glad att någon faktiskt ville ha henne i deras närhet.
-Ja , de är här Pia och hon bor här med sin man Gustav och deras dotter Felicia.
-Hej, sa Malin lågmält. Pia log varmt , och bjöd in Malin och Nina till huset.

 Huset sett inifrån var minst lika vackert som utsidan. Det var klara , ljusa färger i alla rum och inredningen gick i olika träinslag och fina detaljer. På något sätt kändes det hemtrevligt och som om huset välkomnade henne, inte så där stelt som på utsidan. Ett högt skall hördes, och en brunsvart rottweiler kom lufsande från ingenstans. Pia hyssade hunden, och den lyssnade lydigt.

-Ja , de här är Leonard, han är jättesnäll och skulle inte göra en fluga förnämd. Eller hur gubben? Sa hon med mild röst och kliade honom bakom öronen. Leonard såg förtjust ut. Han gick fram och nosade på Malin , och hon klappade honom försiktigt på huvudet vid öronen. Hans päls var så mjuk, och hans tunga slickade henne i ansiktet. Det var länge sedan någon hund varit henne så nära,och hon fylldes av en varm känsla.

- Ja , ska vi gå vidare då? sa Nina, som om hon verkade ha bråttom härifrån. Hon gillade förmodligen inte hundar och var väl rädd att Leonard skulle hoppa på henne. Men han satt bara där som en fåne med tungan ur munnen. Pia log lite mot Malin och visade upp dom till andra våningen.

- De här är då tänkt som ditt rum, sa Pia glatt och öppnade dörren till ett litet rum med lavender färgade tapeter och ljust parkettgolv. Vid fönstret som pekade ut mot framsidan av huset, stod en vit fåtölj och bredvid den ett nattduksbord och bordslampa. På andra sidan fönstret satt en hylla i antikbehandlat trä uppsatt.

- Ja, vi har inte inrett så mycket, utan du får göra så du trivs själv. Pia gick fram till fönstret och vinkade åt Malin att hon skulle komma. Malin gick nyfiket fram till fönstret, men hon förstod inte vad de var som var så speciellt.

Utanför fönstret såg hon en stor hage med de vackraste varelserna hon visste. De rörde sig graciöst och deras manar fladdrade i vinden när de galopperade omkring. Malin kunde inte hålla sig längre. Hon ursäktade sig med att hon skulle hämta något hon glömt i bilen, men det var självfallet att hagen var målet hon skulle till.