Malin satt i fönstret som pekade ner mot gatan. Hon hade inte gått till skolan på flera dagar. Vad skulle hon göra där? Blickarna skulle följa henne hela dagarna, och så fort hon vände ryggen till skulle folk prata illa om henne. Hemmet hon tidigare hade fruktat, blev plötsligt hennes fristad. Här fanns ingen som ville henne illa.

Hon såg en svart bil med silverfälgar svänga in på parkeringen nedanför trapphuset. Ur bilen klev en ung kvinna med svart hår, uppstramat i en hård knut. Hon hade en strikt grå kostym och ett par svarta pumps prydde hennes fötter. Kvinnan hade ett allvarligt ansiktsuttryck och hon tittade upp mot fönstret där Malin satt. Plötsligt höjde hon handen till en vinkning och log vänligt. Malin förstod inte ett skvatt men vinkade tillbaka med ett osäkert leende.

 Kvinnan stod vid dörren till hallen, och hon presenterade sig som Nina Larsson. Socialen hade skickat henne för att informera Malin om hur allt såg ut i nuläget. De gick in i köket och satte sig vid köksbordet. Nina hade med sig en brun portfölj i skinn som hon började rota i.

”Ja, som du vet kan du inte bo här alldeles ensam under den period som din mamma är inlagd.”
Malin nickade långsamt och fingrade på en ljusbrun hårslinga som hängde ner i hennes ansikte.
”Eftersom du inte ska behöva flytta alltför långt ifrån din mamma, har vi ordnat med ett tillfälligt boende till dig. Det ligger i ett mysigt område och familjen är verkligen trevlig.”

Nina tog fram ett kort av familjen. Leenden avslöjade att det var en lycklig familj som stod där på en gräsplätt med stora björkar bakom dem. Längst till höger stod en lång man med skäggstubb. Antagligen pappan i familjen. Bredvid honom stod en kort tjej med blont hår uppsatt i två tofsar på vardera sida. Hon kunde inte vara gammal, högst tio. Kvinnan bredvid henne hade sin hand på dotterns vänstra axel. Hon var verkligen söt. Ett litet huvud med medellångt brunt hår, och man kunde se några fräknar vid näsan. Hennes ögon lyste av lycka. Malin undrade om hon någonsin kunde bli så lycklig igen.

 

Det kom en tisdagseftermiddag likt vilken eftermiddag som helst. Men känslan var obekant, en känsla av rädsla och lättnad på samma gång. Det var ingen dag som bara skulle passera förbi obemärkt. Allt skulle förändras, allt Malin kände till skulle försvinna långt bort från henne.

Hon hade ställt resväskorna prydligt vid ytterdörren, snart skulle de hämta upp henne och köra henne till hennes ”tillfälliga boende”. Malin tog en sista rundtur i lägenheten hon var så van vid. Den slitna gamla soffan i vardagsrummet såg ensam ut , utan Agneta som låg och sov där. Köket var ovanligt rent, all disk var ren och det var inget kladd nånstans. Det var nästan så att man saknade lite skit här och där.

 Hennes rum var iallfall sig likt. Lite kläder som hon inte orkat plocka upp låg utspridda i rummet, och sängen var inte bäddad. Hon skakade om kläderna och la de i en prydlig hög på stolen bredvid garderoben. När hon skulle sträcka sig efter lakanen i sängen , var det något som nuddade hennes fot. Malin upptäckte en vit liten låda , som var inristad med ”M + I = BEST FRIENDS 4LIFE”

Det räckte för att Malin skulle kasta lådan i golvet av ren förtvivlan. Ut ramlade massor av kort , åkband från när de var på Liseberg förra sommaren och massa annat som förde med sig minnen.

Deras vänskap var historia, och hur ont det än gjorde kunde Malin inte göra något åt det.