Det var en helt vanlig dag som snart skulle ta en dramatisk ändring. Vädret var på Malins sida på väg till skolan, men det var något som gnagde inom henne. Bilden hon skickade igår. Fabian hade ännu inte skickat en bild på honom, vilket gjorde Malin ännu mer osäker. Han hade kanske glömt eller så hade han inte tagit någon än? Det var svårt att avgöra vilken av anledningarna som kunde vara sann.

 Det spreds en känsla av obehag i Malins mage när hon gick in på skolgården. Det satt några killar och tjejer i sjuan på en bänk några meter ifrån henne. De pratade högt, men tystnade när de såg Malin gå förbi. En av tjejerna viskade något till killen bredvid henne. Han nickade instämmande och öppnade sedan munnen.

-  Hörru, kan jag inte få en privat visning?

Folkmassan bröt ut i skratt. Malin kände sig som en nedtrampad myra. Vad hade hon gjort för att förtjäna den där kommentaren? Hon gick snabbt ifrån eleverna med nedsänkt huvud och när hon gick in igenom skolentrén kändes det som om hon nyss hade kommit till helvetet.  

Med tunga steg gick hon upp för trappan till andra våningen. Överallt där hon gick förbi hörde hon viskningar bakom hennes rygg, och blickarna hon fick i korridoren var som knivhugg rakt igenom hennes ömtåliga hjärta. Hon kunde skymta Fabian och några killar i hans klass, sitta vid bänken några meter ifrån hennes skåp. Malin sken upp, men skenet försvagades snabbt. Fabian verkade inte se henne. Han tittade ner i något, det såg ut som en mobil. Han tittade upp på killarna och flinade och pekade på skärmen. Det var något som verkligen var fel, kände Malin.

Hon fick ett sms. Det var från Ida.

”Malin, är du i skolan?”

”Ja”

”Du borde inte vara här”

 Vadå ”inte vara här”? Obehagskänslan blev bara större och större. Allt blev bara suddigt i hennes huvud. Men hon kämpade mot allt obehag och plockade ihop böckerna till lektionen.

När hon kom fram till salen stod dörren på glänt. Hon puttade försiktigt upp den, och surret som tidigare hörts utanför, slutade plötsligt. Malin möttes direkt av allas blickar. Det var äcklade blickar men framför allt kunde Malin se hatet i deras ögon. Läraren hade inte kommit än, men på något sätt hade klassen ändå kommit in i klassrummet.

Längst bort mot fönsterna satt Ida. Hon såg förstelnad ut, hon vände inte bort blicken från tavlan. Det lilla leendet som hon brukade spricka upp i var som bortblåst.
Det var helt tyst när Malin gick fram till bänken bredvid Ida. Det var som om hon var på väg mot sin egen avrättning. Hon satte sig ner och tittade på Ida med en frågande blick. Ida lutade sig mot Malin, utan att se på henne:

”Alla har sett den”

Det högg till i Malins bröst. Hon visste exakt vad Ida pratade om. Bilden på henne själv. I underkläder. Som hon skickade till Fabian. Hon trodde hon kunde lita på honom, men hon hade haft så fel. Alla i klassen tittade på Malin med dömande blickar. Hon kände sig som en skabbig fjortis som bara sökte uppmärksamhet. Malin försökte möta Idas blick men hon stirrade uttryckslöst ut genom fönstret. Vinden ven utanför fönstret, och löven bildade små virvlar på marken.

Malin kände sig sviken. Av Fabian, av Ida, av alla. Det fanns ingen hon kunde lita på. Alla svek henne gång på gång. Hennes mamma hade nästan lämnat henne för spriten. Fabian hade utnyttjat henne. Ida hade inte ens nämnt bilden innan, och inte hade hon stått upp för henne heller. Hon visste att Malin inte var en slampa. Ändå behandlade hon henne illa. Ida kunde inte ens se henne i ögonen. Betydde inte deras vänskap någonting för henne?

 Malin kände ilskan byggas upp inom henne. Hon orkade inte hålla inne allt längre. Det välde över henne som en våg som ville ta med henne till havets botten. På något sätt lyckades hon simma mot ljuset. Malin reste sig från bänken och lämnade klassrummet. Hon ville bara hem. Gräva ner sig under täcket och stänga ut den grymma världen som bara ville henne ont.