Malin hade länge känt att hon hade ett tomrum inom sig.  En känsla av att en bit av henne fallit av och hur mycket hon än letade fann hon den inte.  Allt hade börjat när Agneta togs in för sitt missbruk av alkohol och sedan plockades flera bitar bort från pusslet som kunde föreställas som ett normalt liv för Malin. Men nu verkade allt annorlunda. Biten hon funnit kanske inte passade in i hennes gamla liv, men i hennes nya. Patrik var den biten. När hon var med Patrik, kändes det som om han fyllde igen det tomrummet. Han var alltid glad och skämtade ofta, och han kunde skratta åt sig själv. Han var så jordnära, han hade inget hårt skal som de flesta i hennes ålder kunde ha. Men det var ju självklart, Patrik var två år äldre och på den tiden hinner man förändras. Malin var så glad över att de hade träffats, han var den enda anledningen till att hon kunde tänka sig bo här ett längre tag. Visst, familjen var helt okej och så, men han var den enda som hade en sådan positiv inverkan på henne.

Malin avbröts i sina tankar när det ringde på ytterdörren. Hon nästan sprang ut i hallen och stannade vid den stora spegeln, som hon ofta brukade fixa till sig i. Det pirrade i hela kroppen och hon kunde nästan skrika, så upprymd var hon. Hon tog några djupa andetag och började gå nedför trappan. Väggen bredvid henne var fylld med familjefoton med glada ansikten och livfulla ögon. Det var första gången på länge hon kunde känna igen sig i den känslan.

När hon öppnade dörren var det som om ett ljus bländade henne. Där stod han, med sitt rufsiga, mörkblonda hår och ett brett leende på läpparna. Hans smilgropar syntes tydligt, och ögonen verkade nästan gnistra. Han var så vacker.

- Hej! Ska vi iväg då?

De skulle ut på en ridtur med hästarna som stod i Patriks stall. Det var första gången på flera år Malin skulle rida igen. Hon var nervös, hur skulle det kännas att sitta uppe i sadeln igen?

De började gå längs den grusiga vägen i tystnad.  Malin ville säga något, men visste inte hur hon skulle börja. Patrik verkade inte heller vilja öppna en konversation utan hade händerna i fickorna och tittade rakt fram. De var alldeles snart framme vid hagen, där de skulle börja sadla hästarna och göra dem redo för en ridtur.  Patrik öppnade grinden till hagen och gick in i det lilla röda skjulet. Han öppnade dörren ledde in till sadelkammaren. Malin kunde känna lukten av läder ifrån föremålen som hängde prydligt uppradade på väggen och det var en underbar doft hon inte känt på länge.

Hon la upp sadeln på den vackra bruna hästen och spände åt runt magen. Tyglarna trädde hon över manen , och hon var redo att sätta sig upp i sadeln. Men hon tvekade. Hur skulle det kännas?

Patrik verkade känna av hennes oro och la en hand på hennes axel. Hans beröring gjorde så hon blev alldeles varm inombords och benen blev som gummi.

-  Det kommer gå bra, hördes hans sammetslena röst bakom henne.

Malin nickade bara till svar utan att vända sig om, och satt ena foten i tygeln. Hon svingade sig över sadeln och satt sig bekvämt. Det kändes som hon var tolv igen. Allt man brydde sig om var att hinna till träningen, så inte den bitska ridläraren gav henne sura blickar genom hela passet. Man la allt fokus på hästen, man skulle ha full kontroll över den. Något slog henne. Livet kunde hon inte ha styra över, men en häst skulle hon klara av kände hon. Äntligen skulle hon kunna ha kontroll på sin tillvaro.

Hon kände sig lycklig när hon red iväg med Patrik. Det bästa i världen var i hennes närhet, bättre kunde inget bli.

De travade genom en skogsdunge och fåglarna i träden kvittrade och solen sken in genom den täta skogen.  Malin andades in den friska skogsluften, lät det gå in lungorna och ut igenom näsan. Den här stunden skulle hon så gärna vilja fånga i en burk och ta fram när hon hade sina sämre dagar. Plötsligt harklade Patrik sig och Malin avbröts i sina djupa tankar.

-  Så… Jag har velat säga det här länge, men jag har inte vågat, visste inte hur du skulle ta det och så vidare…

Malin tittade upp från den mosstäckta marken och upp på Patrik. Han såg nervös och han slog blicken åt olika håll, medan han fick fram ett leende som såg blygt och osäkert ut. Vad var det han ville få fram?

Han verkade ta ett djupt andetag inom sig, som om han samlade mod till något.

Malin blev nästan lite nervös hon själv, kunde han inte bara säga vad det var?

-  Jag gillar verkligen dig Malin.  Hans kinder blev röda av blyghet och han kollade försiktigt upp på henne. Malin hade fel, det kunde visst det bli bättre.

-  Patrik, du vet inte hur länge jag velat höra det där ifrån dig, jag gillar verkligen dig med.

Ingen sa någonting, men deras blickar kunde berätta att en attraktion hade skapats mellan två individer, som hade träffats av en slump och sedan hade det utvecklats till något så mycket starkare än vänskap.