Ja, den här berättelsen har jag hållit på med till och från här i bloggen. Då jag dock har så stora mellanrum mellan uppdateringarna, förstår jag att det blir krångligt att hänga med :P Men om ni vill kan ni gärna gå in på kategorien "Berättelser" under menyn, och scrolla ner och läsa hela från början haha!

Det var en härlig vårdag i april. Blommor började synas vid diket vid den smala grusvägen, som Malin kunde se från sitt fönster. Hästarna var ute på bete och de verkade trivas i vädret och sprang runt i hagen som kor som släpps ut till våren. Det var härligt att se hur glada de kunde bli för nästan ingenting. Mycket enklare att kommunicera med än med människor, de har inte olika sidor som inte kommer fram förrän det är för sent. När de tycker något är fel, visar de det direkt. Malin hade varit så förvirrad i sig själv innan hon kom hit, att hon inte kunde se vilka hon kunde lita på och inte.  Hon hade sakta men säkert landat i sin nya tillvaro, och familjen hon bodde i kände hon att hon kunde lita på. Hon hade varit här i 3 månader nu, och från rehab kliniken hade hon bara hört gott om hennes mamma rehabilitering. Agneta gjorde stora framsteg, och hon var snart redo att träffa Malin igen.

 

Hon såg Patrik komma på vägen där utanför. Han var så fin, som en ängel.

Malin tog en sista titt i spegeln innan hon gick nerför trappan och mötte honom i dörren. Patrik log ett varmt leende och ögonen tindrade som smaragdstenar när han såg henne.

Hela Malins kropp var ur balans, hennes ben var som gummi och hon var varm som en spisplatta. Hon fick nästan hålla i sig när de gick upp för trappan till hennes rum. Det var en av de bästa känslorna hon någonsin haft. Och den här gången kändes det äkta och kärleksfullt. Hon stängde dörren till rummet och vände sig till Patrik. Innan hon visste ordet av det, tryckte Patrik henne intill honom och kysste henne mjukt men samtidigt med en passion inte lik någon annan. Hon stod inte med fötterna på marken längre. För världen kunde inte vara så här underbar, hon måste ha kommit till himlen. Och nu låg de på en bädd av moln och han kysste hennes hals och hon ville bara ha mer.

 

Hon ryckte till av att hon kände att någon strök henne över håret.

- Hej gumman, hördes Patriks röst nära henne. Hon kunde till och med känna hans andetag mot ansiktet, så nära låg han. Malin öppnade ögonen och log generat.

- Somnade jag?

- Ja, men du såg inte ut som en snarkande gris, du var söt faktiskt, svarade Patrik och flinade.

Malin fnittrade generat och strök honom över kinden.

-  Du vet, jag trodde inte det fanns sådana som dig. Hon drog upp täcket som hade halkat ner och blottat hennes bröst. Patrik lyfte hennes haka försiktigt och förde den till hans mun och kysste henne. Flera tusen små fjärilar fladdrade runt i Malins mage, och hon visste att det här var rätt.

 

Det gick en vecka, sen kom ett samtal till Malin. Kvinnan i telefonen sa att Agneta var redo för ett möte, och hon ville helst komma ut till gården och se hur Malin hade det. Malin fick nästan hejda sig att inte skrika av glädje när kvinnan förmedlade det glädjande beskedet. Hennes mamma. Hon skulle äntligen få träffa henne igen!

Allt skulle ordna sig nu, det kände hon på sig. Patrik var den finaste hon kunde tänka sig, och nu skulle hon få återse sin mamma igen. Lyckan spreds sig i kroppen, det här var allt hon hade önskat sig. Nu gick äntligen allt i rätt riktning!

Malin hade länge känt att hon hade ett tomrum inom sig.  En känsla av att en bit av henne fallit av och hur mycket hon än letade fann hon den inte.  Allt hade börjat när Agneta togs in för sitt missbruk av alkohol och sedan plockades flera bitar bort från pusslet som kunde föreställas som ett normalt liv för Malin. Men nu verkade allt annorlunda. Biten hon funnit kanske inte passade in i hennes gamla liv, men i hennes nya. Patrik var den biten. När hon var med Patrik, kändes det som om han fyllde igen det tomrummet. Han var alltid glad och skämtade ofta, och han kunde skratta åt sig själv. Han var så jordnära, han hade inget hårt skal som de flesta i hennes ålder kunde ha. Men det var ju självklart, Patrik var två år äldre och på den tiden hinner man förändras. Malin var så glad över att de hade träffats, han var den enda anledningen till att hon kunde tänka sig bo här ett längre tag. Visst, familjen var helt okej och så, men han var den enda som hade en sådan positiv inverkan på henne.

 

Malin avbröts i sina tankar när det ringde på ytterdörren. Hon nästan sprang ut i hallen och stannade vid den stora spegeln, som hon ofta brukade fixa till sig i. Det pirrade i hela kroppen och hon kunde nästan skrika, så upprymd var hon. Hon tog några djupa andetag och började gå nedför trappan. Väggen bredvid henne var fylld med familjefoton med glada ansikten och livfulla ögon. Det var första gången på länge hon kunde känna igen sig i den känslan.

 

När hon öppnade dörren var det som om ett ljus bländade henne. Där stod han, med sitt rufsiga, mörkblonda hår och ett brett leende på läpparna. Hans smilgropar syntes tydligt, och ögonen verkade nästan gnistra. Han var så vacker.

- Hej! Ska vi iväg då?

De skulle ut på en ridtur med hästarna som stod i Patriks stall. Det var första gången på flera år Malin skulle rida igen. Hon var nervös, hur skulle det kännas att sitta uppe i sadeln igen?

 

De började gå längs den grusiga vägen i tystnad.  Malin ville säga något, men visste inte hur hon skulle börja. Patrik verkade inte heller vilja öppna en konversation utan hade händerna i fickorna och tittade rakt fram. De var alldeles snart framme vid hagen, där de skulle börja sadla hästarna och göra dem redo för en ridtur.  Patrik öppnade grinden till hagen och gick in i det lilla röda skjulet. Han öppnade dörren ledde in till sadelkammaren. Malin kunde känna lukten av läder ifrån föremålen som hängde prydligt uppradade på väggen och det var en underbar doft hon inte känt på länge.

 

Hon la upp sadeln på den vackra bruna hästen och spände åt runt magen. Tyglarna trädde hon över manen , och hon var redo att sätta sig upp i sadeln. Men hon tvekade. Hur skulle det kännas?

Patrik verkade känna av hennes oro och la en hand på hennes axel. Hans beröring gjorde så hon blev alldeles varm inombords och benen blev som gummi.

-  Det kommer gå bra, hördes hans sammetslena röst bakom henne.

Malin nickade bara till svar utan att vända sig om, och satt ena foten i tygeln. Hon svingade sig över sadeln och satt sig bekvämt. Det kändes som hon var tolv igen. Allt man brydde sig om var att hinna till träningen, så inte den bitska ridläraren gav henne sura blickar genom hela passet. Man la allt fokus på hästen, man skulle ha full kontroll över den. Något slog henne. Livet kunde hon inte ha styra över, men en häst skulle hon klara av kände hon. Äntligen skulle hon kunna ha kontroll på sin tillvaro.

Hon kände sig lycklig när hon red iväg med Patrik. Det bästa i världen var i hennes närhet, bättre kunde inget bli.

 

 

De travade genom en skogsdunge och fåglarna i träden kvittrade och solen sken in genom den täta skogen.  Malin andades in den friska skogsluften, lät det gå in lungorna och ut igenom näsan. Den här stunden skulle hon så gärna vilja fånga i en burk och ta fram när hon hade sina sämre dagar. Plötsligt harklade Patrik sig och Malin avbröts i sina djupa tankar.

 

 

-  Så… Jag har velat säga det här länge, men jag har inte vågat, visste inte hur du skulle ta det och så vidare…

Malin tittade upp från den mosstäckta marken och upp på Patrik. Han såg nervös och han slog blicken åt olika håll, medan han fick fram ett leende som såg blygt och osäkert ut. Vad var det han ville få fram?

Han verkade ta ett djupt andetag inom sig, som om han samlade mod till något.

Malin blev nästan lite nervös hon själv, kunde han inte bara säga vad det var?

-  Jag gillar verkligen dig Malin.  Hans kinder blev röda av blyghet och han kollade försiktigt upp på henne. Malin hade fel, det kunde visst det bli bättre.

-  Patrik, du vet inte hur länge jag velat höra det där ifrån dig, jag gillar verkligen dig med.

Ingen sa någonting, men deras blickar kunde berätta att en attraktion hade skapats mellan två individer, som hade träffats av en slump och sedan hade det utvecklats till något så mycket starkare än vänskap.

 

 

 

Hon stod där vid inhängnaden och tittade på deras starka kroppar stå där och beta. Det var längesen hon hade varit nära en häst. Malin hade slutat med ridningen när hon var runt tolv, då killar och annat kom i vägen. Hon hade nästan glömt hur det var att sitta i en sadel och känna känslan av att ha kontroll över ett så stort djur. Känslan av att man ägde hela världen. Men världen kunde aldrig tämjas, den hade sitt eget liv. Det hade Malin fått känna på, hennes kontroll över livet hade stupat neråt. Först med hennes mamma, sedan Fabian och Ida. Men hon kunde inte göra något åt det som redan hade hänt. Visst, hon ångrade många saker, men ånger kunde inte göra saker ogjorda.

 - Visst är de fina?

Malin ryckte till när hon hörde rösten bredvid sig. Hon kände inte igen den från någonstans och undrade vem den kom ifrån.

- Oj, förlåt , skrämde jag dig?

Killen bredvid henne flinade lite och kisade med ögonen mot den starka vårsolen. Han hade kort , mörkblont hår och en ljusblå t-shirt som det stod ”Skärby Gård” på. Han var smal men ändå muskulös.

-Nej , sa Malin och log blygt.
- Jag har inte sett dig här förrut. Nyinflyttad? sa han medan han fyllde på nytt vatten i en stor svart hink bredvid sig. Hästarna verkade inte bry sig om honom, de verkade vana vid åsynen av människor.

Han tittade på henne med en nyfiken blick. Han var verkligen söt, och Malin var rädd för att göra bort sig.
- Ehm, det är komplicerat.
- Hur kan det va det? frågade killen och tittade på henne med en lite allvarlig blick.

Malin visste inte hur mycket hon ville säga, utan ryckte bara på axlarna.
- Det bara är så.

Patrick såg fundersam ut , men hans ansiktsuttyck ändrades.
- Du är väl inte någon lejd mördare? sa han med glimten i ögat.

Malin kände att hon för första gången på länge ville skratta. Inget tvingat skratt, utan ett kluckande, härligt garv. Patrick verkade inte ha något emot det, de va ju menat att det skulle vara en rolig vits.

 - Jag heter Patrick i alla fall, sa han leende och sträckte fram handen.
 - Malin.

De skakade hand och Malin kände en varm ilning fara igenom kroppen. Hans ögon var så vackra. Men hon rycktes tillbaka till verkligheten när hon hörde någon ropa hennes namn.

- Jag måste gå, sa Malin och tittade på Patrick med en menade blick.

- Okej, men vi hörs, sa Patrick glatt och höjde handen till en vinkning innan han började gå därifrån.

Malin visste att det säkert var någon i hennes nya hem som ville ha hennes uppmärksamhet, det kunde inte direkt vara någon annan. Fast hon önskade att det skulle vara en helt annan person, gick hon med tunga steg tillbaka till den stora villan med vita knutar och perfekt trädgård. Allt kändes som en dröm, hon hade inte hunnit smälta sin nya tillvaro. Hon önskade så mycket att Agneta kunde vara här med henne. Att allt skulle vara som det alltid hade.

Malin satt i fönstret som pekade ner mot gatan. Hon hade inte gått till skolan på flera dagar. Vad skulle hon göra där? Blickarna skulle följa henne hela dagarna, och så fort hon vände ryggen till skulle folk prata illa om henne. Hemmet hon tidigare hade fruktat, blev plötsligt hennes fristad. Här fanns ingen som ville henne illa.

Hon såg en svart bil med silverfälgar svänga in på parkeringen nedanför trapphuset. Ur bilen klev en ung kvinna med svart hår, uppstramat i en hård knut. Hon hade en strikt grå kostym och ett par svarta pumps prydde hennes fötter. Kvinnan hade ett allvarligt ansiktsuttryck och hon tittade upp mot fönstret där Malin satt. Plötsligt höjde hon handen till en vinkning och log vänligt. Malin förstod inte ett skvatt men vinkade tillbaka med ett osäkert leende.

 Kvinnan stod vid dörren till hallen, och hon presenterade sig som Nina Larsson. Socialen hade skickat henne för att informera Malin om hur allt såg ut i nuläget. De gick in i köket och satte sig vid köksbordet. Nina hade med sig en brun portfölj i skinn som hon började rota i.

”Ja, som du vet kan du inte bo här alldeles ensam under den period som din mamma är inlagd.”
Malin nickade långsamt och fingrade på en ljusbrun hårslinga som hängde ner i hennes ansikte.
”Eftersom du inte ska behöva flytta alltför långt ifrån din mamma, har vi ordnat med ett tillfälligt boende till dig. Det ligger i ett mysigt område och familjen är verkligen trevlig.”

Nina tog fram ett kort av familjen. Leenden avslöjade att det var en lycklig familj som stod där på en gräsplätt med stora björkar bakom dem. Längst till höger stod en lång man med skäggstubb. Antagligen pappan i familjen. Bredvid honom stod en kort tjej med blont hår uppsatt i två tofsar på vardera sida. Hon kunde inte vara gammal, högst tio. Kvinnan bredvid henne hade sin hand på dotterns vänstra axel. Hon var verkligen söt. Ett litet huvud med medellångt brunt hår, och man kunde se några fräknar vid näsan. Hennes ögon lyste av lycka. Malin undrade om hon någonsin kunde bli så lycklig igen.

 

Det kom en tisdagseftermiddag likt vilken eftermiddag som helst. Men känslan var obekant, en känsla av rädsla och lättnad på samma gång. Det var ingen dag som bara skulle passera förbi obemärkt. Allt skulle förändras, allt Malin kände till skulle försvinna långt bort från henne.

Hon hade ställt resväskorna prydligt vid ytterdörren, snart skulle de hämta upp henne och köra henne till hennes ”tillfälliga boende”. Malin tog en sista rundtur i lägenheten hon var så van vid. Den slitna gamla soffan i vardagsrummet såg ensam ut , utan Agneta som låg och sov där. Köket var ovanligt rent, all disk var ren och det var inget kladd nånstans. Det var nästan så att man saknade lite skit här och där.

 Hennes rum var iallfall sig likt. Lite kläder som hon inte orkat plocka upp låg utspridda i rummet, och sängen var inte bäddad. Hon skakade om kläderna och la de i en prydlig hög på stolen bredvid garderoben. När hon skulle sträcka sig efter lakanen i sängen , var det något som nuddade hennes fot. Malin upptäckte en vit liten låda , som var inristad med ”M + I = BEST FRIENDS 4LIFE”

Det räckte för att Malin skulle kasta lådan i golvet av ren förtvivlan. Ut ramlade massor av kort , åkband från när de var på Liseberg förra sommaren och massa annat som förde med sig minnen.

Deras vänskap var historia, och hur ont det än gjorde kunde Malin inte göra något åt det.

Det var en helt vanlig dag som snart skulle ta en dramatisk ändring. Vädret var på Malins sida på väg till skolan, men det var något som gnagde inom henne. Bilden hon skickade igår. Fabian hade ännu inte skickat en bild på honom, vilket gjorde Malin ännu mer osäker. Han hade kanske glömt eller så hade han inte tagit någon än? Det var svårt att avgöra vilken av anledningarna som kunde vara sann.

 Det spreds en känsla av obehag i Malins mage när hon gick in på skolgården. Det satt några killar och tjejer i sjuan på en bänk några meter ifrån henne. De pratade högt, men tystnade när de såg Malin gå förbi. En av tjejerna viskade något till killen bredvid henne. Han nickade instämmande och öppnade sedan munnen.

-  Hörru, kan jag inte få en privat visning?

Folkmassan bröt ut i skratt. Malin kände sig som en nedtrampad myra. Vad hade hon gjort för att förtjäna den där kommentaren? Hon gick snabbt ifrån eleverna med nedsänkt huvud och när hon gick in igenom skolentrén kändes det som om hon nyss hade kommit till helvetet.  

Med tunga steg gick hon upp för trappan till andra våningen. Överallt där hon gick förbi hörde hon viskningar bakom hennes rygg, och blickarna hon fick i korridoren var som knivhugg rakt igenom hennes ömtåliga hjärta. Hon kunde skymta Fabian och några killar i hans klass, sitta vid bänken några meter ifrån hennes skåp. Malin sken upp, men skenet försvagades snabbt. Fabian verkade inte se henne. Han tittade ner i något, det såg ut som en mobil. Han tittade upp på killarna och flinade och pekade på skärmen. Det var något som verkligen var fel, kände Malin.

Hon fick ett sms. Det var från Ida.

”Malin, är du i skolan?”

”Ja”

”Du borde inte vara här”

 Vadå ”inte vara här”? Obehagskänslan blev bara större och större. Allt blev bara suddigt i hennes huvud. Men hon kämpade mot allt obehag och plockade ihop böckerna till lektionen.

När hon kom fram till salen stod dörren på glänt. Hon puttade försiktigt upp den, och surret som tidigare hörts utanför, slutade plötsligt. Malin möttes direkt av allas blickar. Det var äcklade blickar men framför allt kunde Malin se hatet i deras ögon. Läraren hade inte kommit än, men på något sätt hade klassen ändå kommit in i klassrummet.

Längst bort mot fönsterna satt Ida. Hon såg förstelnad ut, hon vände inte bort blicken från tavlan. Det lilla leendet som hon brukade spricka upp i var som bortblåst.
Det var helt tyst när Malin gick fram till bänken bredvid Ida. Det var som om hon var på väg mot sin egen avrättning. Hon satte sig ner och tittade på Ida med en frågande blick. Ida lutade sig mot Malin, utan att se på henne:

”Alla har sett den”

Det högg till i Malins bröst. Hon visste exakt vad Ida pratade om. Bilden på henne själv. I underkläder. Som hon skickade till Fabian. Hon trodde hon kunde lita på honom, men hon hade haft så fel. Alla i klassen tittade på Malin med dömande blickar. Hon kände sig som en skabbig fjortis som bara sökte uppmärksamhet. Malin försökte möta Idas blick men hon stirrade uttryckslöst ut genom fönstret. Vinden ven utanför fönstret, och löven bildade små virvlar på marken.

Malin kände sig sviken. Av Fabian, av Ida, av alla. Det fanns ingen hon kunde lita på. Alla svek henne gång på gång. Hennes mamma hade nästan lämnat henne för spriten. Fabian hade utnyttjat henne. Ida hade inte ens nämnt bilden innan, och inte hade hon stått upp för henne heller. Hon visste att Malin inte var en slampa. Ändå behandlade hon henne illa. Ida kunde inte ens se henne i ögonen. Betydde inte deras vänskap någonting för henne?

 Malin kände ilskan byggas upp inom henne. Hon orkade inte hålla inne allt längre. Det välde över henne som en våg som ville ta med henne till havets botten. På något sätt lyckades hon simma mot ljuset. Malin reste sig från bänken och lämnade klassrummet. Hon ville bara hem. Gräva ner sig under täcket och stänga ut den grymma världen som bara ville henne ont.

Dagen efter kunde hon knappt fatta vad som hände igår. Hon hade sagt nej till Fabian, den finaste hon visste. Men det kändes ju så fel. Ida tyckte att hon hade gjort rätt val. Om han verkligen tycker om dig ska han respektera att du vill vänta, hade hon sagt med bestämd ton. Malin kunde lita på Ida, hon var alltid den som tänkte på konsekvenserna. Om det nu fanns några konsekvenser.

 Malin höll fortfarande på att smälta att hennes mamma var nära att mista livet. Agneta låg fortfarande kvar på sjukhuset och Malin hoppades verkligen inte att hon skulle behöva flytta till ett behandlingshem för alkoholister. Det var för Agnetas bästa, men Malin var rädd. Hon ville inte till något fosterhem. Att leva med helt främmande personer var verkligen inte någon dröm. De kunde ju visa sig vara helt rubbade.

Malin mådde inte alls bra efter dissen hon gett Fabian. Hon var inte värd honom kändes det som. Hon tvekade, men skickade sedan iväg ett sms till Fabian. Malin frågade om allt var bra, med ett hjärta på slutet. Nästan direkt fick hon svar. Fabian hade bara skrivit jadå gumman utan ett hjärta, vilket var olikt honom. Malin hade bestämt sig. Hon skulle gottgöra Fabian.

Malin tog på sig sina finaste underkläder och ställde sig framför spegeln. Hon var osäker om Fabian skulle gilla det , men varför skulle han inte göra det? Hon ställde in mobilkameran på självutlösare, och la sig till rätta i sängen. Blixten for genom rummet och bilden hamnade på displayen. Malin granskade bilden noga innan hon skickade den. Hon fick tillbaka ett svar som gjorde henne generad men glad. Fabian skrev att han visste att han hade en snygg tjej, men inte att hon var så sexig!

Malin frågade om hon kunde få en bild på honom , men han sa att han skulle sova och lovade att skicka imorgon.Hon blev skeptisk, men la ifrån sig mobilen på nattduksbordet och hoppades att Fabian inte tyckte hon var så mycket av en mes längre.

Nu kommer äntligen den efterlängtade delen på berättelsen. den är lite längre än vanligt men de är bara för att de tog så lång tid sen den senaste. vi ska försöka vara snabbare med nästa del. så enjoy!


Malin och Fabian pratade länge och om allt möjligt. Malin visste att hon brukade ha svårt att öppna sig för människor hon inte känt så länge. Men Fabian var annorlunda , han förstod henne på något sätt. Han lyssnade vad Malin hade och säga och sa saker som fick henne att bli gladare för en stund.

Nu satt Malin ensam i lägenheten. Det kändes konstigt att vara hemma utan Agneta , men de kändes ändå bra på något sätt. Malin tyckte det bara var så skönt utan allt krångel. Hon blev arg på sig själv för att hon tänkte så, hennes mamma låg faktiskt på sjukhus. Men ändå tyckte Malin att det var en bättre plats för Agneta att vara på.

Mobilen surrade till bredvid henne. Det stod "Fabian" på displayen. Malin blev förvånad , de hade bara gått en halv timme sen de skiljdes åt. Hon tryckte på "Öppna" och i smset stod det : "Jag tycker verkligen om dig. Kan vi träffas imorgon igen?"

Malin blev glad och svarade fort "absolut!"
de glädje Malin att någon brydde sig så mycket om henne som Fabian gjorde, de gjorde henne lycklig. Malin gick och la sig tidigt den kvällen men hon låg och funderade länge innan hon kunde slappna av och sommna. Allt for runt i hennes huvud men till sist slöt sig hennes ögon.

Morgonen därpå slog Malin hasstigt upp ögonen hon trode att det var måndag och att hon hade kommit försent till skolan, men när hon vände sig om och kollade på sin väckarklocka och såg att det var söndag blev hon lugn. Med en lättande suck vände hon sig om och slöt ögonen igen.

Nästa gång Malin vaknade var klockan 3. Malin vart chockad hon hade inte sovit så länge på år, hon tog tag i sin mobil och såg " 6 medelanden i inkorgen!" Malin vart förvånad och kollade vilka de va ifrån Ida hade skickat 4 sms och Fabian 2. Ida hade skrivit att hon var orolig och att hon undrade varför Malin inte svarade. Dom brukade alltid ringa till varandra och prata, Ida trode att Malin skulle ringa så fort hon vaknade och berätta vad som hände med Fabian igår men de gjorde hon aldrig. Malin slängde hasstigt iväg ett meddelande till Ida så att hon skulle veta att allt var okej.

Fabian hade i det första smset undrat när dom skulle träffas, och i det andra smset som hon hade tagit emot för 10 minuter sen så stog de " jag tar bussen från mig nu så jag är hos dig om en halvtimme, puss Fabian!"  Malin fick panik om han skickade smset för 10 minuter sen så är han framme hos Malin om 20 minuter.

Malin flög upp ur sängen och hoppade in i duschen, hon drog på sig kläderna som låg slängda på hennes säng och till sist kletade hon på sig lite mascara. När hon precis var klar plingade det på dörren, Malin blev lättad att hon hann bli klar innan han kom. hon öppnade dörren och där stog Fabian med ett brett leende på läpparna!

Agneta började tillfriskna. Läkaren förklarade för Malin att det var ingen bra miljö för henne att bo i, Agneta skulle nog behöva flytta ifrån lägenheten ett tag. Han nämnde även att hon skulle behöva läggas in på en rehabiliteringsklinik för alkoholproblem.

– Men jag då? sa Malin förtvivlat.

– Ja, det är nog så att du får flytta till fosterhem ett tag. Om du inte har en släkting i närheten. Men det är bara en tillfällig lösning.

 

Ordet ”fosterhem” ekade i Malins huvud. Hon ville inte bo i något jävla fosterhem. Hon ville inte få en ”extra” mamma eller pappa, eller kanske syskon. Malin och hennes mamma klarade sig ensamma, som de alltid hade gjort. Men hon visste ändå att läkaren hade rätt. Hur länge skulle de hinna gå, innan Agneta gjorde något oansvarigt igen? Att inte veta vad Agneta gjorde medan Malin var i skolan, gjorde Malin rädd. Hon ville inte att det här skulle hända igen. Aldrig någonsin. Hon älskade sin mamma, trots att hon ibland inte förstod hur mycket hon sårade Malin genom att dricka sig full. Men hon skulle aldrig klara sig utan Agneta vid sin sida.

 

Malin var helt förtvivlad, hon visste inte var hon skulle ta vägen. Ida kom fram till henne, som hade följt med henne till sjukhuset.

–  Malin, jag vet att du inte hade väntat dig det här. Jag har redan frågat mamma om du kan bo hos oss ett tag, men hon sa att vi ska få besök av mormor och morfar, så du kommer inte få plats, tyvärr. Jag hade verkligen önskat att du kunde bo hos oss.

–  Det är lugnt, Ida. Jag förstod redan att jag inte kunde bo hos dig. Jag får se var jag kommer att ta vägen.

Ida gav Malin en kram, och Malin kramade henne hårt. Ida var verkligen en riktig vän.

 

Malin tyckte inte om att vara hemma själv. Lägenheten förde bara med sig dåliga minnen, och tanken på att bo i ett annat hem ett tag kändes lockande. Plötsligt knackade någon på ytterdörren. Malin gick ut i hallen och tittade i kikhålet. Det var Fabian, han stod där ute med händerna i fickorna. Malin öppnade dörren.

– Hej! sa Malin glatt och gav Fabian en snabb puss på munnen. Han verkade se förvånad ut, men hans ansikte sken upp. Malin släppte in honom och visade var han kunde hänga av sig. Hon visste inte ens om de var tillsammans, ingen hade tagit upp det. Tänk om hon nyss hade gjort bort sig? Men hon blev så glad av att se honom, att hon inte kunde motstå tanken att kyssa hans mjuka läppar. Hon var så kär att hon inte kunde hjälpa det.

Malin satt bredvid sjukhussängen där hennes mamma låg med massa slangar på sig. Det var en obeskrivlig känsla att sitta där och se sin mamma ligga där, så svag, så hjälplös. Hur kunde Malin sagt sådär?  Det hade sårat hennes mamma så mycket att hon var nära att dö. Malin tog papper och penna och började skriva:

Mamma

Förlåt för att jag var så dum mot dig. Jag vet att du försöker, och du har misslyckats så många gånger så jag förstår att det är jobbigt. Men jag ska hjälpa dig mamma. Jag kommer alltid finnas där för dig och det vet du. Och även fast jag inte ofta säger det, så älskar jag dig, med dina problem och brister. Ingen människa är perfekt. Ge inte upp, du klarar det!

/ Malin

 

Malin gick ut i väntrummet för att dricka vatten.  Där möttes hon av Idas oroande blick.

- Hur mår hon?

-  Bättre ,tror jag.

Malin gick fram till vattenautomaten och tog en mugg och tryckte på knappen. Vattnet sipprade ner i den lilla , vita muggen.  Dörren öppnades till väntrummet, och Fabian steg in. Malin blev för en liten stund gladare. Han gick med bestämda steg fram till Malin, och kramade henne hårt.

- Det kommer ordna sig, Malin. Han strök sin hand igenom hennes hår, och hans närhet gjorde henne knäsvag. Han doftade en blandning av rakvatten och vanilj. Ett litet leende spred sig över Malins mun, fast bara de mest uppmärksamma kunde märka leendet.  Ida tittade upp från en modetidning och och log lite åt Malin.

Malin ryckte hastigt åt sig sin jacka och rusade ut från Café Gränden.

-  Malin, vart ska du ?! ropade Ida med arg ton, men även orolig.

Trots Idas tonfall hade inte Malin stannat upp. Ida svor för sig själv och sprang efter Malin.

Regnet föll ner från den nästan svarta himlen, och små vattendroppar blötte ner Malin, men det brydde hon sig inte om.  Hon sprang i vattenpölar så det stänkte upp på hennes kläder.  Malin hörde Idas rop bakom sig, men brydde sig inte om att stanna eller att svara.

Så var hon äntligen framme till hennes port. Hon slog in koden och slet upp porten. Ida var precis bakom henne nu, men hon brydde sig inte om att hålla upp porten för henne.  Malins steg hördes tydligt i hyreshuset, när hon sprang upp för stentrapporna. Hennes kropp var helt slut när hon kom upp till sin dörr, men hjärtat ville fortsätta kämpa.

Innanför dörren möttes Malin av en hemsk åsyn. Hennes mamma låg helt utslagen i soffan, ena armen hängde livlöst mot golvet. Malin frös till is, och hon kunde inte röra sig. Ida kom in genom dörren, flåsandes. Hon skrek förtvivlat när hon såg Agneta ligga där i soffan, helt okontaktbar.  Ida greppade snabbt taget om hemtelefonen och knappade in 112.

Malin började långsamt tina upp, och hon sprang fram till Agneta och ruskade om henne.

- Mamma! Du får inte dö! Jag har varit en idiot! Jag älskar dig!

Malin grät och hulkade så hon inte kunde andas.

Ambulanssirener hördes utanför, och två män kom upp i lägenheten med en bår. De lyfte snabbt upp Agneta  på båren, och en kvinna kom in i lägenheten när männen hade gått. Hennes ansikte såg plågat ut, och hon försökte trösta Malin. Men Malin hörde ingenting av vad hon sa, och när hon försökte krama henne , slet hon sig loss och sprang ut ur lägenheten och ner för trapphuset. Ambulansen hade inte hunnit åka än, och Malin kastade sig på en av männen och han ryckte förvånat till.

- Jag är hennes dotter, jag måste få följa med!

Mannen vinkade in henne i ambulansen, och fordonet startades och kördes i hög hastighet till akuten.

Denna del blev kort, men spännande;) hoppas ni gillar den!

---

Samtalet med Ida hade gått bra. Malin hade brutit ihop några gånger, men Ida hade stöttat henne och sagt kloka saker. Att Ida var Malins bästa vän, gick inte att ta miste på. Nu satt Malin hemma hos Ida och de tittade på en gammal tecknad barnfilm och skrattade.

Det var skönt att vara med Ida. Fast Ida inte hade samma familj som Malin kunde hon i alla fall förstå henne. De hade känt varann sen de var tre och bodde på samma gata. Malin kunde fortfarande minnas dagarna de lekte med dockor och lärde sig cykla. Det var en underbar tid. Slippa tänka på ansvar och sorg, bara leka och känna glädje. Att vara 5 år var verkligen ingenting gemfört med att vara tio år äldre. Det kunde hända mycket på tio år. Ens föräldrar kunde skilja sig. Man kunde få en mamma som drack alldeles för mycket.

 

Men nu levde Malin i nuet. Att sitta där med Ida och skratta åt töntiga seriefigurer var nog det bästa hon visste.  Plötsligt surrade mobilen i fickan på Malin. ” Ett sms mottaget” stod det på displayen. Det var från mamma.

Malin, förlåt att jag reagerade som jag gjorde. Jag vet att det är mig det är fel på. Jag har förstört ditt liv. Så därför säger jag adjö, förevigt. Hoppas du får det bra, älskade Malin. Jag kommer sakna dig oerhört / Mamma

Denna del har jasmine skrivit helt själv, så jag tänker inte ta åt mig äran!

gå in på hennes blogg: jasminemoell.blogg.se , för att berömma henne för hennes skitbra del!

 

 

Malin vaknade klockan 12 dagen därpå med världens huvudvärk! Hon gick ut ur sitt rum för att hämta en huvudvärks tablett, hon möttes av sin mammas ilskna blick.

-   Så du tror att du kan supa skallen av dig så fort jag inte är i närheten?

Malin kände hur ilskan började byggas upp inuti henne, hon skulle fan inte ta någon skit från en som har gjort så stor skada i hennes liv som hennes mamma hade gjort.

-  Ja jag kanske har dig som förebild, sa Malin nästan i en skrikande ton.

-  Åh vad menar du med de?! sa Agneta.

-   Precis de jag säger sa Malin, du har förstört mitt liv! Du super dig full konstant varje jävla dag! Och sen ska du ta ut all skit över mig när jag dricker EN kväll?

Malin tog hastigt ett glas vatten och småsprang in på sitt rum, hon avslutade med en rejäl smäll i dörren!

Malin sjunk ner på sitt golv, slängde in tabletten i munnen så hon nästan fick upp den igen. Hon drack upp hela glaset med vatten sedan gick hon fram till nattduksbordet  , greppade sin telefon och letade rätt på Ida i kontaktlistan. Hon tryckte på den gröna knappen och väntade på att höra hennes röst. När hon äntligen svarade så höll sig Malin kort, hon frågade om dom kunde träffas och ta en fika eller nått hon ville bara hemifrån!

-   Självklart, sa Ida med en orolig röst.

-  Vi möts nu vid café gränden? sa Malin.

15 minuter senare möttes Malin av en lång kram från Ida.

-  Har de hänt något, frågade Ida med stirrande ögon

- De är mamma sa Malin, hon började skrika och tjafsa för att jag drack igår. Som om hon aldrig gör de?

Malin sjönk ner i en utav korgstolarna på caféet och suckade djupt…

 

Fabian stod bakom henne. Mycket nära. Malin kunde känna hans värme. Det kändes om alla celler i kroppen hoppade upp och ner, som om blodet rusade fram och som om hennes ben inte kunde bära henne längre. Fabian var het, både till utseendet och kroppstemperaturen. Hon tittade åt sidan. Felicia blängde på henne, med hat i sina ögon.

Men Malin brydde sig inte om henne längre nu. Varför skulle hon göra det när hon hade världens underbaraste kille bakom sig?

 

Malin vände sig om för att kunna studera Fabians vackra ögon. Fabian verkade inte ha något emot att hon vände sig mot hans ansikte, snarare tvärtom. De båda gungade sina kroppar till musiken, och det kändes som om det bara var dem i denna tid och detta rum.

 

Fabians hand smekte Malins kind och hon kände hur hans andetag kom närmare och närmare henne. Malin kände hur hjärtat slog snabbare och snabbare, de va en jobbig känsla men ändå alldeles underbar!

Tillslut möttes hans varma, mjuka läppar mot hennes. Malin blev knäsvag när Fabian långsamt trängde in sin tunga i Malins mun, hon gav honom en avslutande kyss och satt sig sedan hastigt i soffan. Hon kände hur vodkan som hon tidigare druckit snurrade runt i huvudet och hon blev yr. Fabian satt sig tätt intill henne.

- De där har jag verkligen längtat efter att få göra, viskade Fabian i Malins öra.

Malin svarade bara med ett brett leende. Han la sin arm över hennes axel och log tillbaka.

Så här kan jag sitta hur länge som helst tänkte Malin. Men klockan gick snabbare än någon utav dom kunde ana, redan var klockan 2 på natten och alla började dra sig hemåt. Fabian gav Malin en kram och en liten puss och sa:

- Hejdå.

Men Malin förstod att de bara betydde vi ses imorgon!

Pling,pling. Det plingade till i Malins mobil som låg på skrivbordet bredvid henne. Malin stod framför spegeln och sminkade sig. Hon gick med snabba steg fram till nattduksbordet där hennes mobil låg. ”Ett sms mottaget” stod det på displayen. Malin klickade upp meddelandet.

”Hej gumman! Vi kommer snart, get ready to party! ”

Meddelandet var från Ida och Malin klickade bort meddelandet och började snabbt kladda på mascara. Undra vilka som skulle komma?

 

En kvart senare plingade det till. Det var plingklockan på dörren. De var här nu, och det var tur att Malin precis hade blivit klar. Hon stegade fram till ytterdörren och öppnade den. Utanför stod ungefär 10 personer + Ida och Felicia som väntade på att få komma in.

Malin hälsade på alla, men den sista som stod bakom alla andra, visste hon redan vem det var.

–  Hej, vi har redan träffats! sa Fabian glatt och skakade hand med Malin, som blev alldeles röd i ansiktet.

– Jasså har ni? sa Ida förvånat och tittade frågande på Malin.

–  Ja asså, det är en lång historia.

Fabian flinade finurligt och steg in. Malin stängde dörren bakom honom och kunde till och med känna hans doft. Han doftade ljuvligt.

 

Ida hade samlat ihop massor av partylåtar på sin Spotify-lista. Den första låten strömmade ut i högtalarna. Ida drog upp volymen, sen reste hon sig från stolen hon hade suttit på och började dansa rytmiskt till musiken. Felicia hängde snabbt på och några andra tjejer, som Malin glömt namnet på. Killarna satt och diggade till musiken i soffan, som redan var full av chipssmulor. Malin svepte glas efter glas av spriten hon hade plockat fram. Det var så skönt att för en gångs skull äntligen kunde slappna av.

- Ska du inte ta det lite lugnt med det där nu?

Malin vände sig om. Fabian hade ett oroat ansiktsuttryck, men han flinade lite.

– Jo det kanske jag ska, hick! svarade Malin med en hick på slutet.

– Bra.

Fabian gick ut på vardagsrumsgolvet och började dansa med Felicia. Malin kände ett stuns av svartsjuka. Hon skulle visa vem som var bäst! Malin började rytmiskt vicka på höfterna och alla steg satt rätt. Det tog inte lång stund innan någon var bakom henne och la händerna på hennes höfter. Malin kände igen lukten så väl att det måste vara den lukten som hon trodde…

Malin gick raskt genom regnet som piskade ner på hennes regnjacka.

Löven hade börjat falla från träden, vilket betydde att det snart är höst. Malin var på väg till Konsum för att handla åt sin mamma, som inte orkade göra någonting nu för tiden. Malin var orolig för sin mamma. Hon hade inget jobb, och hennes problem med spriten blev bara värre och värre.

Fast det bara tog tio minuter att gå till Konsum, kändes det som hon gått en mil. När hon skymtade Konsumskylten med kisande ögon, var det som hon hade kommit till himlen. Hon steg in genom entrédörrarna. Den varma luften inifrån slog emot hennes ansikte, och hon gick mot dem röda korgarna som stod stapplade vid ingången. Hon tog en korg och fiskade upp inköpslistan ur fickan. Mjölk, ägg, pasta, läste hon tyst för sig själv på inköpslistan medan hon sakta började gå mot mejerivarorna i affären. När hon tittade upp höll hon på att smälla av. Där stod Fabian, vid mejerivarorna. Han tittade upp från kyldisken. Han log ett bländade leende, och Malin log tillbaka. Hon behövde inte ens gissa vilkens leende som var finast, det visste hon redan. Han var bara så snygg.

Malin väcktes till liv när hennes mobil började vibrera i hennes jackficka. Hon tog upp mobilen och såg på displayen.”Mamma” stod det, och Malin tryckte på den gröna luren.

- Hallå?

-  Hej, gumman! Du jag skulle bara säga att jag inte kommer vara hemma när du kommer, ska ut och träffa en person.

Det där lät inte bra i Malins öron. En person? Då måste det vara någon som hennes mamma inte riktigt känner. Fabian hade nu försvunnit ur synhåll.

– Vem då? frågade Malin, och suckade lätt.

– Han heter Micke och vi har träffats förut, så du behöver inte oroa dig ,gumman!

–  Jaja, kom hem i tid bara, sa Malin och tittade ner i golvet.

–  Bry dig inte om det. Bjud hem några kompisar så slipper du vara själv, om du inte vill det såklart. Hejdå, mamma älskar dig!

–  Hejdå.

 

Varför blev det alltid så här? Själv hemma på en fredagskväll. Verkligen inte kul. Men hon kunde kanske bjuda över några på en fest? Men hon kände ju knappt några som ens ville komma till festen. Spriten visste hon var den fanns, men Agneta fick absolut inte veta att hon hade tagit. Malin skickade ett sms till Ida, och fick svaret:

"Klart jag kommer! Jag tar med mig några sköna typer och så drar vi igång festen, kram!"

Del 4

 

Malin slog hastigt upp ögonen, hon såg med en sned blick på klockan och insåg att hon var sen! Hon for upp ur sängen, idag fick de bli mjukisbyxor och den första bästa tröjan hon hittade. Hon hade inte tid att tänka på vad hon skulle ha på sig, hon hann inte ens äta frukost. Magen kurrade hela vägen till skolan, Malin försökte att tänka på annat. De första som for upp i hennes huvud var den  alldeles underbara nya killen i skolan, Fabian.

Hon slog upp entré dörren till skolan, hon möttes av Fabians gyllenbruna ögon som genast gjorde henne lugn. Fabian gick hastigt förbi med ett snett leende som framhävde hans vackra vita tänder. En kraftig vindpust drog förbi och Malin kände doften av Fabians goda parfym, hon kunde placera att den underbara lukten påminde om vanilj. Malin var i en helt annan värld, hon hade helt glömt bort att hon var sen tills Ida kom ut i korridoren och ropade hennes namn.
- Malin!?

Malin rycktes tillbaka till verkligheten och sprang till klassrummet. Hon var som tur var bara 5 minuter försenad, hennes puls lugnade sig fort. Hon slog sig ner vid bänken bredvid Ida och möttes av lärarens lite smått ilskna blick. Malin sänkte sin egna blick och fokuserade på pappret som redan låg på hennes bänk. Med fokus på dem små fåglarna och blommorna uppe i det högra hörnet på pappret , kunde hon inse utan att kolla på schemat att lektionen hon hade var NO. Malin suckade högt. Hon la hakan i handflatan och vände blicken emot fönstret. Malin drömde sig bort ifrån klassrummet och till Fabians gyllenbruna ögon.

 

- Hallå? ropade Malin över den tomma hallen. Inget svar. Hon stegade iväg mot vardagsrummet. Malin ropade åter igen hallå. Då fick hon syn på sin mamma,Agneta, ligga och sova i den mörka tygsoffan. På glasbordet bredvid stod en vinflaska. Det stack till i hjärtat på Malin. Måste hennes mamma alltid dricka?

-  HALLÅ?!

Agneta ryckte till, och satte sig upp i soffan med handen för pannan. Hon hade ett plågat ansiktsuttryck.

–  Vad tar du dig till? Såg du inte att jag sov, mumlade hon surt och gick iväg till köket med vingliga steg. Malin gick bestämt efter henne.

– Jag ville bara säga hej jag är hemma, sa Malin och lutade sig mot dörrkarmen medan hon såg Agneta vrida på vattenkranen i hopp om vatten. Men det kom inget vatten.

–  Men va fan mamma, har du glömt att betala räkningarna igen?! utbrast Malin irriterat.

– Hoppsan, sa Agneta och ryckte på axlarna.

– Herregud , jag förstår mig inte på dig.

Malin stegade argt in på sitt rum och smällde igen dörren. Utanför dörren hörde hon hennes mamma använda svordomar högt och slamra med flaskor. Att hon aldrig lär sig att sluta upp med att dricka så mycket. Malin kunde bli så trött på henne. Ibland var det nästan som att hon ville att hennes pappa skulle bo kvar. Malin hade nästan ingen kontakt alls med sin pappa längre, han skickade brev några gånger per år, det var det enda. Malin glädjes alltid åt det lilla vita brevet med Lars snirkliga handstil. Hon hade inte träffat honom på länge och hon saknade honom.

 

Agneta och pappa Lars bråkade mycket i slutet innan de skiljde sig. Om pengar för det mesta. Lars klagade på att han alltid gjorde det största jobbet, att skaffa inkomst till familjen. Medan Agneta bara hade ett ”eländigt” jobb som han kallade det, på Ica Maxi. Men om de inte hade börjat fightas med varandra, hur skulle livet för Malin vara då? Betydligt lättare, kom hon fram till. Agneta hade börjat dricka rejält mycket, när de skilde sig och det var för fem år sen. Hon hade gått i grupper som anonyma alkoholister, men hon ville aldrig erkänna att hon hade problem med spriten. Agneta tog allt med en axelryckning, hon verkade inte inse hur mycket skada hon hade gjort i Malins liv. Ibland kändes livet bara för jäkligt, tänkte Malin och la sig ner i sängen och ville glömma att hon fanns.

det här är del 2 av min berättelse som ännu inte har något namn. va med och påverka titeln eller berättelsen genom att skriva en kommentar om förslag på titel, eller vad du vill ska hända i nästa del. men nu kör vi i gång med andra delen!

---

Solbränd hy. Muskulös kropp. Snygga ansiktsdrag. Lång. Allt det där hade killen som stod och lutade sig med armarna i kors mot väggen, medan han snackade med sina kompisar. Malin hade aldrig sett honom här förut. Vem var han? Var han ny i någon klass?
- Tja Fabbe! hördes över rummet. En kille kom fram och gjorde en specciell handskakning med Fabbe, som tydligen var hans namn. Sedan försvann de ut genom dörren, och Malin följde dem med blicken.
- Hallååå Malin, vad kollar du på? frågade Felicia med irriterad ton.
- Nej inget, svarade Malin och tittade ner i marken.
Resten av dagen såg inte Malin en skymt av Fabbe, men i slutet av skoldagen, när nästan alla hade lämnat skolan, kom han gåendes i andra änden av korridoren. Malin stod vid sitt skåp och letade efter matteboken, hon skulle ta hem och göra någon dum läxa hon hade glömt bort. Fabbe var bara några meter ifrån Malin nu.
Hon tittade in i sitt skåp så att han inte skulle se att hon betraktade honom. Hon låtsades leta efter något i sitt skåp, och såg inte att hon stötte till sin mobil som låg på kanten av hyllan i skåpet,och mobilen föll till golvet. Luckan flög iväg och batteriet likaså. Fabbe hade sett allt, och han tog upp batteriet till mobilen.
- Här, sa han med ett leende och gav Malin batteriet. Han hade en mörk, sexig röst.
- Eh... tack, fick Malin fram. Malin satt i batteriet och luckan hittade hon bakom sig på golvet. Hennes ben var helt skakiga.
- Är den sönder? frågade Fabbe nyfiket och tittade på Malin med sina gyllenbruna ögon.
- Jag tror den funkar, svarade Malin, och mycket riktigt, mobilen startades.
- Okej så bra.
Malin tog mod till sig och tänkte först igenom i huvudet vad hon skulle säga innan hon öppnade munnen.
- Du , jag måste bara fråga är du ny här i skolan?
- Ja, vadå då?
- Har inte sett dig här förrut.
- Jaha okej. Jag har nyss flyttat hit ifrån Stockholm. Men nu måste jag dra, vi hörs !
Fabbe fortsatte gå ner mot slutet av korridoren. Malin var i himlen.

Fortsättning följer...

Jag har nu börjat på en berättelse jag har bestämt att jag ska lägga ut på bloggen!

Har ännu ingen titel på berättelsen, men har tänkt på några alternativ får se vad det blir.

Detta är del 1 av... jag vet inte hur många de kommer bli haha!

än så länge kanske berättelsen inte är så bra, men jag tycker det är bra träning iallafall!

vill även påpeka att berättelsen bara är påhittad!

 

hoppas ni gillar den!

 

Här kommer en liten handling om berättelsen så ni fattar lite iaf:

Malin är 15 år, och går i 9an på Hansboskolan. Hon älskar att rida , och är i stallet nästan varje dag. Men Malin bär på en tung hemlighet. Hennes mamma är alkolist. Den här berättelsen kommer handla om kärlek, vänskap, spänning m.m

 

DEL 1

Malin gick på den nyasfalterade cykelvägen. Vinden ven, och hennes hår flög åt alla håll. Typiskt, nu kommer mitt hår se ut som ett fågelbo när jag kommer till skolan, tänkte Malin besviket. Hon hade slitit i en timme för att få sitt hår platt med hennes usla plattång.

Ett litet barn kom cyklande bredvid henne med en lysande röd hjälm och trampade fort.

Tänk att få vara så där liten igen, när det ändå men ville var att leka. Men nu var livet som det var.

 

Malin såg den stora visaren på skolklockan längre bort, slå en minut i åtta. Nu måste hon springa för att hinna. Benen kändes som stora blyklumpar, när hon sprang upp för den sista backen. När hon äntligen var framme, såg hon på entrédörren till Hansboskolan att en lapp satt på dörren. Malin gick fram och läste: Ulla Marie sjuk idag - ingen vikare finns.
Fan, fan, fan. Malins första lektion var inställd. Hon hade aldrig behövt skynda sig till skolan överhuvudtaget. Och när glaset i fönsterrutan reflekterade hennes spegelbild, såg hon inte så vacker ut. Mascaran hade runnit , och håret var ett tilltufsat skatbo. Turen var tydligt inte på hennes sida idag.

 

I cafeterian var det fullt med folk. Man hörde biljardbollar skjutas ner i hål, folk som babblade och svag popmusik hördes ur högtalarna. Malin kunde skymta Ida och Felicia. Ida var Malins bästa vän, Felicia var mest bara en som följde efter dem i skolan enligt Malin.

Hon gick fram till dem.

-  Hej Ida och Felicia!

-  Hej du!  svarade Ida glatt och gav Malin en kram. Ida kände av den senaste Britney Spears parfymen, den som Malin gått och suktat efter på Kicks. Felicia stod kvar på sin plats och såg bitter ut, som vanligt. Tjejerna stod och tittade på när några killar i klassen spelade biljard. Just i det ögonblicket, när Malin tittade ut över folksamlingen, fick hon syn på den vackraste varelsen hon någonsin sett…